Andas ut

I somras hittade jag en knöl precis över det högra bröstet, tänkte inte så mkt på det då men eftersom den sedan inte försvann började jag såklart fundera på vad det var och tänkte att den kanske borde kollas upp..,karen kunde konstatera att den borde undersökas vidare på mammoenheten i Etuna... Läskigt... Blev livrädd... Hade nog hoppats att läkaren skulle säga "nej det är ingen knöl du inbillar dig " men nu skulle den alltså kollas upp... Med trippeldiagnostik vilket innebar mammografi, ultraljud och provtagning (biopsi).

Fick tid i Etuna och kvällen innan besöket bröt jag ihop totalt... Jag var livrädd! Tänk om jag hade cancer!?
Dock blev det bara en vanlig undersökning då något blivit fel i remissen... Läkaren var superbra, väldigt sympatisk och förklarade att min oro var helt normal och att det var en normal reaktion att gråta eftersom man inte vet.

Blev kallad ytterligare en gång.. Började med mammografi, gjorde inte alls ont förutom när plattan pressades över knölen... Annars var det en ok undersökning.

Sedan väntade ultraljudet, det var en kvinnlig läkare som tyvärr var ganska dålig på svenska och ännu mer tyvärr väldigt osympatisk. Hon hittade först inte ens knölen och jag försökte förklara att den var lättast att känna när jag satt upp.. Dessutom tröck hon jättehårt med ultraljuds grejen... Fick sitta och ligga sitta och ligga... Sedan kom det in ytterligare en kvinnlig läkare, lika brysk hon :(
Jag som tidigare fått träffa så bra läkare och nu dessa två!!
Vi kommer göra prov oxå sa den ena och då hörde jag att sköterskan som oxå var i rummet började prassla...
Sedan rent ut sagt körde läkaren bara in en gigantisk nål i mig och hackade den in och ut i knölen... jag grinade som ett litet barn... helvete vad ont det gjorde! Och kan man inte åtminstone säga till att nu sticker vi...
Sköterskan försökte lugna mig och säga att jag vet att det gör ont... Tommy kom och höll min hand...
Till er som sett på tv hur dom gör fettsugningar kan jag säga att typ så körde dom nålen in och ut i knölen för att försöka få ut lite vätska eller vad dom nu ville ha ut... Sedan tog dom ut nålen och bad mig sätta mig upp... Och så började dom om igen! Damn! Ofattbar smärta!
Mitt huvud exploderade i en grym huvudvärk när vi gick ut därifrån.

Sen har vi väntat och väntat på att få åka och få provresultaten. På väg dit var jag dock så nervös att jag inte visste varken ut eller in, målade upp en mängd olika scenarior framför mig och försökte föreställa mig hur läkaren skulle lägga fram resultatet om det var positivt eller negativt. Tänkte på Nikki... Min älskade unge, och på Tommy som satt bredvid, oj vad jag älskar dom!

Fick komma in till läkaren och få beskedet att dom inte sett något konstigt eller farligt, han undersökte mig ändå men sa att han inte var det minsta orolig och det skulle inte vi heller vara!
Puh så skönt!

Men helvete rent ut sagt så jobbigt det varit... Lider med alla som drabbas av dessa hemska sjukdomar.